Coronaviruset var ny sorts smitta för människan. Detta virus spreds och utvecklades till en pandemi i början av 2020. Sjukdomen orsakar symptom i luftvägarna och i tarmsystemet. Andra symptom på sjukdomen är värkande muskler och huvudvärk, som vid en allmäninfektion. Hos de flesta är sjukdomen lindrig, men hos en liten del av dem som smittats har symptomen varit allvarliga. Bland de bekräftade smittofallen har cirka 5 procent av de drabbade avlidit, enligt statistik från slutet av mars månad. Hög ålder och grundsjukdomar som medför försvagad immunitet innebär också att man är mer utsatt för allvarligare infektioner.
Restriktioner, skyddsutrustning och hygien
Pandemin har gjort människor runt om i världen medvetna om god hand- och hosthygien. Vidare har användningen av mun- och nässkydd, som länge uppfattades som en specifik skyddsåtgärd som närmast tillämpas i asiatiska länder, nu dykt upp i nyhetsrubrikerna även på annat håll i världen. Att fastställa att användning av ansiktsmasker är obligatoriskt, eller bara att föreslå något sådant, innebär en prövning för västerlänningar, som är vana vid individualitet och öppenhet. Men istället för att ha restriktioner gällande rörelsefrihet och sammankomster börjar vi redan desperat längta efter andra alternativ för att skydda oss själva och samhället i stort.
Restriktioner, skyddsutrustning och hygien baseras på en och samma logik: Virus är lika effektiva som robotar på att förflytta sig från ett ställe till ett annat, och viruspartiklarna kan klona sig själva. Vi måste stoppa viruspartiklarnas framfart, eftersom vi inte kommer att kunna bromsa upp eller förhindra händelsekedjan hos virusets offer, i detta fall alltså hos människan, så länge vi inte har något effektivt vaccin. Samhället behöver olika metoder för att utrota luftburna sjukdomar, men att utveckla vacciner dröjer länge och kan ta flera år.
Sprids sjukdomen genom droppsmitta eller via luften?
Flertalet sjukdomar är välkända för sin egenskap att spridas via luften. Några exempel på detta är olika typer av barnsjukdomar (tillexempel vattkoppor, mässling, röda hund, scharlakansfeber och smittkoppor) samt kikhosta. För att förebygga dessa har mänskligheten emellertid haft tid att utveckla vacciner som är verksamma inne i vår kropp. Just nu vållar SARS och de besläktade sjukdomarna MERS samt den aktuella varianten Sars-Covid-19 huvudbry hos oss, just på grund av att de är så smittsamma.
Vi är medvetna om att vi behöver skydda oss i tillräcklig grad mot droppsmitta. Men ett säkerhetsavstånd på en och en halv eller rentav två meter räcker inte nödvändigtvis om vi rör på oss och andas tyngre än normalt, exempelvis då vi är ute och löper. Dessutom finns det situationer där det är omöjligt att hålla detta avstånd, till exempel om man arbetar inom vårdsektorn eller inom småbarnspedagogiken. Just där sprids vätskepartiklar som är mindre än vanliga droppar ut i luften. Sådana partiklar av aerosoltyp kan spridas över en längre sträcka, åtminstone om man vistas i samma utrymmen som smittspridaren. Från Kina har det rapporterats om fall där SARS möjligtvis har spritts via ventilationskanalerna från ett rum till ett annat.
Behovet av isoleringsrum eller luftrening inom den grundläggande hälsovården
Inom den grundläggande hälsovården används oftast isoleringsrum på bäddavdelningarna. Dessutom har personalen skyddsutrustning i kategori FFP3, som är tillräckligt effektiv för krävande vård. Vi kan väl tänka oss att arbetstagare inom den direkta patientvården är skyddade och att patienter som ligger i separata enkelrum inte sprider sjukdomen i större omfattning. Trots detta förekommer eventuellt kryphål där viruset kan smyga sig på oss i alla fall. Normalt sett har man inget undertryck i patientrummen inom den grundläggande hälsovården, och rummen är inte heller försedda med egen separat luftrening eller avspärrade förrum. Sådana isoleringsrum för krävande vård finns i allmänhet enbart på avdelningar för infektions- eller lungsjukdomar på centralsjukhusnivå.
Uttrycket ”det bästa är det godas fiende” gäller även i detta fall. Vi kunde förhindra spridningen av aerosolburna sjukdomar genom att förbättra luftreningen i rummen och genom att planera luftkonditioneringen som helhet, även om rummen inte görs om till isoleringsrum så som på centralsjukhusen. På detta sätt skulle åtminstone den personal som vistas i samma rum som patienterna eventuellt exponeras för en mindre mängd virus i aerosolform, till exempel i sådana situationer där patienten får läkemedel genom en nebulisator (spira) eller där slemsugning utförs.
Under normala förhållanden garanterar systemet med kategorisering av vården att patienten får behandling på rätt ställe, beroende på sjukdomstyp och isoleringsbehov. På 2000-talet har vi emellertid upprepade gånger ställts inför det faktum att vi har nya droppburna och eventuellt också luftburna sjukdomar. Därför behöver vi minska på mängden orenheter också i inandningsluften.
Det som är nytt här är att vi får ta ställning till aspekter kring arbetssäkerhet på grund av sådana sjukdomar. Hur ska vi se till att sjukhuset blir en säker plats både för de patienter som ligger där och för den personal som vårdar patienterna? Behöver vi skapa en separat ny standard för inomhusluften på vårdcentraler för att se till att där finns tillräckligt ren luft?
.png)